I am invinsible

Det var ju verkligen inte igår man skrev ett par rader här inte så nu klockan 16.25 på min lediga tid skriver jag lite. Händer väl inte så värst mycket, knallar mest gata upp och gata ner med min högra och vänstar hand, Ottilia och Emelie och är glad. Allt känns ändå väldigt lättsamt men konstig och påtal om konstigt så är skolan snart slut och vi inleder vårt sista år. Sista året som kunskapare och förmodligen sista året som en RIKTIG gängmedlem. Till visso har vårt fina gäng splittrats en hel del och det är väl egentligen inget fel med det. Gäng är mer till för en samhörighet under en period och ja, vi hade vår tid under gymnasiet. Finns heller inget som inte säger att vi kommer fortsätta hänga men i dessa dagar är det svårt att se det. Att vi inte är ett så stort gäng längre är väl kankse inte något negativt. Alla är olika och man gör ju lite som man vill, men inte fan kan jag låta bli att bli sentimental när jag tittar tillbaka på alla bilder. Jag ångrar inte att vi inte är alla men jag saknar samtidigt tiden. Det är ju svårt det där med tid och att hinna med, man får väl helt enkelt vara glad med det man har/får och det är jag.
Jag hoppas ändå inte vi kommer skiljas åt helt. Att ha någon väntandes eller alla väntandes utanför de blå dörrarna när vi så glatt sprungit ut är ändå ett hopp jag har kvar.
HEJACAROLINA/HEILCAROLINA

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0